Introduktion till SBU-s rapport om Dyslexi hos barn och ungdomar. Tester och insatser. Från Aug 2014
Läs här Kerstin Hyrefelts introduktion till rapporten och hennes slutkommentar om hur väl Wittingmetodens teori och grundelement stämmer överens med rapportens slutsatser:
Angående rapporten från SBU, Statens beredning för medicinsk utvärdering, som är en myndighet under socialdepartementet:
SBU bedriver ingen egen forskning, utan sammanställer befintlig forskning. Man svarar i sina sammanställningar ofta på följande frågor: Hur ställer man diagnos på bästa sätt? Vilken behandling är bäst? Hur ska resurserna användas för att göra bästa möjlig nytta?
I denna sammanställning, som hittills är den enda i sitt slag i världen, har man sökt svar på denna övergripande fråga: Vilken evidens finns för de tester och insatser som ges till barn och ungdomar med dyslexi? Syftet är att identifiera vilka tester och insatser som har vetenskapligt stöd, identifiera kunskapsluckor, stimulera till ny kunskap samt informera om resultaten. Man har letat efter metoder att förutsäga dyslexi i åldern 0 – 6 år, tester för åldern 7 – 20 år, insatser – träning och alternativa verktyg, etiska och sociala aspekter samt hälsoaspekter. SBU har höga vetenskapliga krav för att titta på olika studier. Av 12743 forskningsrapporter har man närmare fördjupat sig i 1225 studier. Ännu färre höll tillräckligt hög vetenskaplig kvalitet.
Trots höga forskningskrav kom man ändå fram till några säkra slutsatser. När det gäller insatser, ser man bäst, säkrast och tydligast framsteg när man erbjuder s.k. phonics-undervisning. Det innebär att man övar ljud – tecken-sambandet, fonem – grafem-kopplingen. Övningen måste vara strukturerad och systematisk. Detta ger störst utfall i korrekt läsning av nonord. Elever som får denna form av undervisning får förbättrad förmåga att uppmärksamma språkets ljudmässiga uppbyggnad (fonologisk medvetenhet), förbättrad ordavkodning både vad gäller korrekthet och snabbhet, förbättrad stavningsförmåga och förbättrad läsförståelse.
”Det finns vetenskapligt underlag för att strukturerad träning av fonem– grafem-koppling har positiv effekt på att förbättra ordavkodning avseende korrekthet och snabbhet, stavning, läsförståelse samt fonologisk medvetenhet jämfört med ordinarie undervisning. Det är därför viktigt med insatser i skolundervisningen, där strukturerad träning av fonem–grafem-koppling ingår, i synnerhet för barn med dyslexi.” (Sid 170)
För att läsa den fullständiga rapporten, en sammanfattning, en kortare sammanfattning eller för att se en kort film: www.sbu.se/225
Sammanfattningsvis finns det skäl att påpeka att det som SBU lyfter fram som viktiga
insatser – träning av fonem – grafem-kopplingen, struktur och systematik, är just sådana
ingredienser som präglar Witting-metodens alla tillämpningar.
